COUNTERFEiT

fingrar mot hud,
bränner. gör ont.
lämnar avtryck på min kropp
avtryck som inte syns
men som jag älskar.
för det är så det är.
det gör ont att älska
ont i hjärtat, ont i kroppen, överallt.
din röst krossar allt inom mig och
ditt namn står skrivet över min kropp.
på handleder, revben och nyckelben
jag är din.
sanningen är den att jag aldrig varit någon annans.
bara min egen.

hjärtslag.
river, skriker, slår, sparkar.
du sover tyst.
andetag.
hjärtskärande, tunga andetag.
jag hittar inte ut
kommer kanske inte att hitta ut.
vet inte ens om jag vill ut.
jag har varit här så länge nu,
skulle inte klara mig någon annanstans.
och mitt hjärta slår, slår, slår.
slår sönder allt som kommer i vägen.
slår sig självt trasigt.
förvirringen viskar ord i örat.
hör inte, förstår inte, säg inget.
var tyst. andas med mig.
göm hjärtat i handen. ge det till mig
lita på mig.
december är kallt
men vi ska överleva december igen.
igen och igen.
leva tills vi dör,
aldrig någonsin dö.
inte utan dig. aldrig.

När du hittade mig var jag trasig, en kall kväll i oktober och jag var trasig.
Det låg frost på de tysta gatorna och jag undrade vad jag gjorde där, just då.
Men den kvällen förändrade mig, (fast det visste jag självklart inte då).
Jag var inte säker på om jag skulle få se dig igen, någonsin.
Men du ringde, jag ringde, och vi träffades.
Några dagar senare fanns du i allt jag gjorde, du fanns i luften jag andades, tankarna jag tänkte och
på gatorna där jag sparkade löv. ibland så var jag rädd.
Sen;
Jag som aldrig försvunnit, försvann fullständigt i dig
Jag som aldrig behövt en annan människa, behövde dig.
Jag som aldrig älskat, älskade dig.
men jag var fortfarande rädd

Nu ligger jag här snart ett år senare och jag är fortfarande försvunnen, jag behöver fortfarande och jag älskar mer än någonsin.
Ibland så ligger jag vaken, med två fingrar mot din handled för att se om pulsen finns där.
Ibland med örat mot ditt bröst för att lyssna på dina hjärtslag.
Ibland så ligger jag vaken, ligger så tyst, så tyst för att höra om du fortfarande andas.
Jag blir fortfarande rädd ibland, och det blir man, kommer alltid att bli. men det går över.
Men det här är värt lite rädsla ibland, jag får ta den, det klarar jag för jag är inte riktigt samma nu som då
För att;
Sen den kalla kvällen i oktober har jag varit lite mindre trasig, lite mer människa.

det finns en liten klump. en klump som ibland växer och man kan ligga och gråta i timmar och hoppas att man har fel, fastän man vet att man har det. och när han säger sånt, då växer den förbannade klumpen ännu mer och den blir så stor, så stor att man tror att man ska kvävas. den finns i magen, men det är i huvudet den förstör. den smyger försiktigt in små onda tankar och tillslut känner man inte längre sanningen, utan tror på bilden som man själv har skapat. med hjälp av orden så blir effekten av klumpen så stark, man lurar sig själv och tillslut så vet man inte vad man ska tro.

jag hatar just den där klumpen och inatt kommer att vara en ledsen natt.

jag har tänkt på en sak..
det finns så många, så galet fina ord.
ta vattenpuss som exempel. hur många skulle få för sig att använda ett sånt ord istället för vattenpöl?
inte många.
det är synd, vi borde ta vara på fina ord och inte glömma bort att det finns.
fast å andra sidan.. om alla skulle börja säga vattenpuss så skulle det tappa sin charm.

andra ord jag har tänkt på är:
abstrakt
stundom
melankoli
hymn
andetag
surrealism

nu är det snart dags..
folk tyckte att jag skulle sluta oroa mig,
de sa att det inte ens var säkert att det var vi då.
men nu är det snart dags..
jag klarar knappt en vecka, hur fasen ska jag klara fyra?
jag får klump, klump, klump i magen
och det som händer efter ger mig en ännu större klump i magen och jag vill bara gråta.
men jag skulle aldrig säga något.
jag vill inte vara den som är den..

nämen hej ångest!
kommer du och hälsar på?
jo, jag har sett att du har stått här utanför ett tag och väntat på att få komma in.
jaha, så du hade tänkt att förstöra mig inifrån?
ta sönder mig tills det inte finns mycket mer än en skugga kvar?
jamen, varför skjuter du mig inte bara så kan du vara säker på att jag inte klarar något mer.

Jag längtar inte till sommaren
inte alls. inte ens lite.
faktum är att bara tanken på de veckornas ledighet nästan får mig att börja gråta.
samtidigt vill jag inget annat än att komma bort från skolan.
jag vill ingenting.
jag vill allt.

faan, jag vill inte!

hur kan det komma sig att en människa efter sex månader fortfarande är så kär att hon nästan spricker. att hon fortfarande ler varje gång hon ser honom och att hon fortfarande kan ligga vaken och titta på honom när han somnat. hur kan det komma sig att hon kan träffa en honom varje dag i en vecka utan att vilja vara ensam och kommer hon någonsin kunna vara utan honom?
tror inte det

hon vill bli som de på tv, de som lever lyckliga i alla sina dagar och tills döden skiljer dem åt.
det kanske låter konstigt, hon är ju bara 17 år och har inte än sett världen, men ändå känner hon att detta kan vara det människor letar efter för alltid utan att hitta. det här måste vara det.
på ett sätt känner hon sig redan som de på tv för förut levde hon i gråskala,
men sen dagen hon träffade honom är hon lejongul.

jag förstår inte varför jag är så känslig.
jag tar åt mig, tror att allt är mitt fel och att allt är lögn.
det är nog bara sån jag är.
hade det varit så om jag inte satt just här?
om jag bodde i ett annat land, och hade ett annat namn?
jag tror inte det. allt har så mycket med det som har hänt att göra.
för den här Helena, som sitter vid den här datorn och bor i landet Sverige,
hon har lärt sig att människor bara är ute efter en sak, att förstöra.
familjen ska svika, vännerna kommer att försvinna och killar är bara till för att jämna en med marken.
det är vad hon har lärt sig.
kanske hade det varit annorlunda någon annanstans, i ett annat land och med ett annat namn.
kanske

du väntar, men du vet att ingenting kommer att bli som det var.
ingenting kommer att bli så som det egentligen är menat att vara.
men du väntar, och du hoppas.
vill inte släppa taget, för kanske sker det en förändring
och allt blir som det var och allt blir så som det egentligen är menat att vara.
fast innerst inne vet du att det inte kommer att hända.
men du väntar och du hoppas och du gråter.
för du vill inget hellre än att det ska bli som det var och som det är menat att vara.
men kanske det bästa är att släppa nu,
att bara kapa allt och försöka inse att ingenting kommer att bli som det var,
inse att ingenting kommer att bli så som det egentligen är menat att vara.

och du hatarhatarhatar nog inte egentligen.
men du anklagar dig själv för att du har gjort det här
men det är inte du, du har aldrig gjort någonting
och du vet det, men vems fel skulle det annars vara?
det är du som råkar illa ut, det är du som är ledsen och det är du som förlorar på det.
du straffas.
och för att straffas måste man ha gjort något.
men det var aldrig du!

det gör ont ont ont. precis där det egentligen inte får göra ont.
och det är lättare att ha ont än att hata, iallfall för mig.

men det enda onda jag vill känna är det där onda då det värker i hela kroppen.
värker av lycka.
den lyckan som gör så ont att allt annat blir suddigt, man är så lycklig att man knappt vet vem man är och vart man är påväg. man vet bara att man är lycklig så att det gör ont. fast det är nog inte lyckan i sig som gör ont. för det är inte förrän man tänker tillbaka på lyckan som det gör ont. det är nog känslan av verkligheten som kommer efteråt som gör ont. det gör ont för att extasen har lagt sig och det gör ont för att man vet att man kanske inte kommer att känna känslan igen på bra länge.
Det är den lyckliga känslan vi borde leva på. vi lovade varandra att leva på den. men jag tror att jag har glömt den..

"Du vet att jag brukar säga att allt ska bli bra och jag hoppas att det blir så.."

03:48
borde sova, men vill inte. behöver inte.
kan vara vaken i timmar och bara titta.
för han är det finaste jag vet.
vänder mig om
han lägger armen om mig, drar mig nära.
så nära att jag känner hans värme mot min rygg.
hans andetag i nacken.
hans händer mot min hud och jag tänker.
jag tänker att det nu har gått 4 månader.
124 dagar.
2976 timmar.
178560 minuter.
på ett ungefär, men vem räknar precis?
124 dagar, fortfarande samma känslor
fast starkare, mer på riktigt.

05:23
vaken igen.
ingen värme mot min rygg.
ingen arm omkring mig.
inga andetag i nacken.
yrvaken, förvirrad.
fortfarande kvar bland drömmarna.
hinner tänka många tankar innan jag vänder mig om.
där är han.
sover lika lugnt som förut.
men det hugger till i hjärtat när jag tänker på hur fort man kan förlora någon.
honom vill jag aldrig förlora.
lägger armen om honom.
känner hans värme mot mig.
mina andetag i hans nacke.
mina händer mot hans hud och jag tänker.
tänker att jag hade kunnat ligga här för alltid.
han vänder sig.
lägger armen runt mig.
och där ligger vi.
håller hårt hud mot hud kropp mot kropp.

08:26
bara fem minuter till.
fem minuter.
jag vill ha en evighet.
men just nu är fem minuter allt jag har råd med.