COUNTERFEiT

Imorgon är dagen jag har väntat på så länge, det känns nästan lite konstigt. Den första december har varit så avlägsen, ända tills nu!
Imorn ska jag och Frida på Lars Winnerbäck, och när jag kommer på det så får jag ett ryck i kroppen och gör ett glädje skutt. Det ska bli så fruktansvärt kul, iiiiih, om 25 timmar står vi och sjunger med i varenda låt Frida, om 25 timmar!

Jag vet inte, jag vet inte alls om jag ska vara ärlig. Jag satt och grät i ca en timme för att jag var lite arg, anledningen var inte alls något man blir så ledsen för, jag har mycket i huvudet och tillslut ville jag inte hålla koll på allt längre. Släpper du ner en enda droppe i ett redan överfullt glas vet alla att ytspänningen släpper och allt rinner över. Det var väl helt enkelt det som hände.

Nu är det väl bara att börja om på nytt, slänga in lite ny musik på mobilen och helt enkelt vara lycklig igen.

Hoppas, hoppas, hoppas. jag håller tummarna.

Om vi får som vi vill så kommer jag att spendera nyår i jönköping, och det skulle göra mig helt överlycklig.
Jag har inte träffat dem på 16(!) veckor, jag saknar så mycket att jag inte ens kan hitta ord som kan beskriva min saknad. Jag vill till er NU!

och nu en liten gullig text
Jag kan fortfarande inte förstå hur jag av alla människor fick lära känna dig, vi har bara kännt varandra i ca 4 år och ändå är du en av de viktigaste människorna i mitt liv. Det är på ett sätt bra att vi bor så långt ifrån varandra, för det går lång tid mellan de gångerna vi träffas och då är det mycket roligare när vi väl gör det. Så mycket tid, vi har att ta igen på bara ett par dagar. Jag älskar dig Karro, min kusinsenfyraårtillbaks.

Jag hoppas verkligen jag lyckas övertala mamma att hon ska släppa iväg mig över nyår, det skulle blir den bästa nyårsafton någonsin! <3

För en gång skull har jag inte haft en tråkig söndag.
Jag förstår inte hur söndagar kan bli så....ensamma..?
Vad har vi söndagar till egentligen? För att ladda upp för en ny vecka. Så att vi kan orka med fem helvetesdagar innan vi kan få komma hem ordentligt igen? Inte vet jag, men så skulle det kunna vara.

För några minuter sen fick Frida mig att sväva upp bland molnen och dansa där ett litet tag. Hon påminde mig om att vi om bara sex dagar kommer att stå framför Lars Winnerbäck och sjunga med i varenda en av hans underbara låtar.
Med den vetskapen kommer jag utan problem att ta mig genom den kommande veckan.

Påtal om nästa vecka så kom jag på att vi har prao. Jag ser faktiskt fram emot det, folket där verkade väldigt trevliga när jag var där och pratade med dem. Bara jag har någonting att göra så ska jag nog se till att ha kul också. (Jag ska vara på H&M för er som inte vet) Kanske skulle man kunna tigga till sig ett sommarjobb, jag menar; de borde väl alltid behöva folk som jobbar på lagret och speciellt på sommaren när fler vill ha lite semester ;)

Jag orkar inte, jag orkar verkligen inte. Skolan är så oerhört mycket just nu, jag har så mycket jag ska göra, men vet inte hur och då slutar det med att jag inte gör någonting. På bara nån vecka har jag; franska-prov, matte-prov, NO-prov, Slöjd-prov, hemkunskapsinlämning och två bokrecensioner. Jag har säkert glömt något..

Men jag fixar det här, jag vet det, men innan jag kommer igång så känner jag bara att Jag orkar inte. Det finns så mycket roligare saker att göra än att plugga, men ändå får jag dåligt samvete om jag gör något annat när jag borde plugga. Jag skulle bli jättearg på mig själv om jag sänkte mitt betyg i något ämne bara för att jag är lat. Det skulle vara så onödigt när jag vet att jag kan!

En period i somras kunde jag gå upp på morgonen, titta mig i speglen och tänka; fan vad skönt det är att vara jag, vad söt jag är. Jag kände mig lycklig och allmänt tillfreds med mig själv. Den känslan tog löven med sig i sitt fall. Nu när jag går upp på morgonen tänker jag; kan ingen bara skjuta mig? hurfan orkar folk se mig varje dag, det måste vara oerhört deprimerande. skulle jag se mig själv gå förbi skulle jag blunda för att slippa må illa.
Så tänker jag, jag förstår inte varför, och jag undrar vart den glada, härliga känslan av att tycka om mig själv har tagit vägen.
När jag går upp på morgonen orkar jag knappt göra mig iordning, jag klär på mig det jag får tag på, drar på mig lite mascara och skiter i allt annat. Jag känner att jag inte orkar lägga energi på något som ändå inte alls blir bra.

Jag är så fruktansvärt avundsjuk på människor.
Jag blir avundsjuk på människor som;
är snygga
kan rita
är underbara
klär sig snyggt
har ett gulligt förhållande
alltid verkar glada

Listan kan göras så sjukt mycket längre. Men varför? jag vill inte vara avundsjuk, jag vill vara glad. Jag vill vara nöjd med att jag är jag, jag vill inte deppa för att jag inte är /har något av ovanstående.
vad borde jag göra med mig själv när jag är såhär?

Idag har jag vart med pappa & Co hos farmor och farfar, det var mys ^^
Jag är verkligen glad att jag och pappa börjar få lite kontakt igen, han har missat nästan två år av mitt liv och det är väl snart dags att börja ta igen dem.

Ulle lärde mig att vika origami - fåglar, inte för att jag kom ihåg hur man gjorde, men ändå (:
sen påvägen hem så pratade vi lite om fenomenologi som Gitte pluggar nu, jag har inte riktigt förstått vad det handlar om, jag är bara överlycklig för att jag kan uttala det.

Jag hoppas att jag fortsätter träffa dem lite då och då, kanske att jag börjar vara där regelbundet igen. Men då menar jag inte inom de närmsta månaderna utan det kommer att få ta sin tid. Jag funderar iallafall på att prata med rektorn om ett busskort också, för man får ett sånt om man bor långt ifrån skolan. Jag menar Röinge, det är ett under ifall någon vet vart den lilla hålan ligger.


Nu ska jag kolla på transformers med min bror och hans söta minikompis andré x) <3

Utseendefixeringen i dagens samhälle börjar gå för långt, nej, den börjar inte gå för långt, den har gått för långt. Varje dag ställer sig hundratals tjejer (och även killar) framför speglen för att leta upp det ena felet efter det andra. Om det inte är låren som är för stora så är det näsan som är för sned, och om det inte är brösten som är för små så är det magen som inte är tillräckligt platt. Människor lägger miljontals med kronor varje år på att se snyggare ut. För inte så många år sen var skönhetsoperationer något tabubelagt, men nu är det något var och varannan människa verkar ägna sig åt. Hela tiden utvecklas nya krämer som får dig att se yngre ut eftersom huden har åldrats av allt smink du inte vågade gå utan när du var yngre. Jag känner många som aldrig skulle sätta sin fot utanför dörren utan sitt smink, och jag ska inte säga något för jag var precis likdan för bara en månad sen. Det var ett jättestort problem för mig, och är ett problem för många andra. Jag trodde alla skulle reagera om inte jag hade smink på mig, men det gjorde de inte. Jag kan ju bara tala om att mitt självförtroende höjdes avsevärt när nästan ingen reagerade när de såg mig utan smink. De få som la märke till det sa ungefär; har du inget smink? vad fin du är. Jag tror inte på att "man sminkar sig för sin egen skull" jag sa (och säger visserligen fortfarande) att jag gör det, men egentligen är det för att man är rädd för vad andra skulle tycka om man inte tar 25 lager mascara på sig på morgonen, annars skulle man ju inte gå runt osminkad hemma? Det är viktigt att man får höra att man är fin även utan smink. Så om du ser någon utan smink som brukar ha smink, berätta för henne att hon är fin!

Jag vill någonvart nu, jag vill ha något som känns. Jag är trött på den här stan, jag är trött på att gå runt och känna mig ensam. Jag behöver någon, jag saknar att kunna ligga still och lyssna på en persons andetag i timmar utan att ens bli uttråkad. Jag är utled på att bli förälskad i första inte ens bästa människa som dyker upp, det är så typiskt mig att bli det.

People have problems that are worse than mine.
I don't want you to think I'm complaining all the time.

Jag vet verkligen inte vad jag ska
skriva om idag, så det blir inget.

När jag var ute och gick innan så slog det mig; vilken otroligt vacker värld vi har, och allt håller vi på att förstöra.
Jag och Olle pratade om det i skolan, och vi kom fram till att vi ska få lärarna att dra igång något som har med miljön och klimatförändringen att göra.
Många tror inte på klimatförändringen, men när vi får se bilder på stora glaciärer som bara smälter bort, är det då inte dags att tänka om?
När vi är gamla tror jag att vi kommer sitta och titta på en förstörd planet och säga till oss själva; vi visste vad vi skulle göra, varför gjorde vi det inte?

Jag är ingenting annat än dum som sitter här och ser på när en efter en av mina kontakter på msn loggar ut för att sova. Jag vet att jag borde gör precis samma sak, men jag vet också att jag inte kan. Det spelar ingen roll när jag går och lägger mig, jag somnar inte innan klockan två iallafall. Det finns garanterat de som sover mycket färre timmar än vad jag gör, men jag vet också att jag egentligen behöver ungefär nio timmars sömn för att kunna fungera. Ibland får jag knappt fyra. Men jag ska göra ett försök nu, kanske har jag tur och somnar innan två, inte för att jag tror det, men tur är väl en allmän egendom?

Jag hade rätt när jag trodde att min sömnlösa natt skulle göra sig påmind idag. Jag har varit fruktansvärt trött och skrattat åt allt som går att skratta åt. Jag har också suttit nere hos pernilla (studie- och yrkesvägledaren) i 40 minuter, men inte blev jag mycket smartare för det. Jag väljer fortfarande mellan ledarskap på sture och nv på sannarp. Hjälp mig, snälla?

När jag skulle till skolan imorse märkte jag att min cykel var borta, pfft. Sen när jag var påväg in till stan så gick jag genom norre katts park, och vad ser jag då stå där vid ett träd, lysandes med sin gula färg om inte min cykel? Lata jävlar som inte orkar bära den mer än ca 50-70 meter, ska man sno något kan man väl göra det på riktigt, eller helt enkelt låta bli.

Förövrigt så ska jag vara med kim snart, jag ska bara vänta på att hon kommer hem från sin farmor. Det känns nästan som att hon börjar glömma bort mig nu när hon blivit kompis med Kattis igen. Är jag bara någon hon är med när inte kattis kan? Jag tycker det har varit väldigt mycket "kan inte jag är med kattis" den senaste tiden, visst jag tycker det är jättekul att de är kompisar igen.. men men.. när du tröttnat, kom ihåg mig då.

Jag somnade inte förrän fyra imorse, men det är som sagt bättre med mindre än fyra timmars sömn än mellan fem och sju timmar. Det är lättare att komma upp om man sover för lite, men att jag har fått för lite sömn kommer jag väl känna av imorn antar jag.

Jag måste tacka för att världen har fått ta del av vår alldeles egna Lars Winnerbäck. Den mannen får allting att bli lite ljusare. Jag har vissa perioder då jag lyssnar otroligt mycket på honom, men den här gången känns det som att det kommer att hålla i sig ett bra tag framöver. Hans musik är som den bästa medicinen för mig; alldeles underbar och helt utan biverkningar. Kan det bli bättre? Nej, jag tror inte det.
Jag kan inte förstå att jag har lyssnat på lars winnerbäck i åtta år till våren, det är mer än halva mitt liv. Hans musik betyder väldigt mycket för mig, jag vet det låter som en kliché, men den har hjälpt mig många gånger.
Skulle någon fråga mig vad det är som är så speciellt men Lasse hade jag nog inte riktigt vetat vad jag skulle svara. Självklart är det musiken, absolut, men också att han är mystisk på något sätt. Även om han är känd så är han inte en person man läser om och som kastar ut sitt privatliv i media. Ärligt talat så vet vi väldigt lite om honom.

Det bästa med hans låtar är att jag tror nästan alla kan hitta minst en låt de kan associera till. Och det är ofta viktigt, iallafall för mig. Jag tycker om när jag känner igen mig i låtar och det nästan känns som att låten är skriven till mig. Alla hans texter har en mening, det finns ett tydligt budskap och har han något han vill säga så säger han det rakt ut. Jag älskar det.

Något jag (och många andra) undrar över är personerna i hans texter.
Hjärter Dam.
Vi vet att Hjärter dam är hans första riktiga kärlek som han aldrig riktigt kunnat släppa, hon återkommer ofta i hans lite äldre låtar. Han säger själv att hjärter dam vet att hon är hjärter dam, men han vet inte hur mycket koll hon har eftersom han inte vet om hon lyssnar på hans musik.
Fröken Svår
Jag anar att fröken svår är en gammal kompis till lasse där hemme i Linköping. Hon beskrivs som en person som vill så mycket men har svårt för att lyckas. Hon vill väl, men det blir så fel.
Fenomena
Om jag har förstått det hela rätt så är fenomena med andra ord moder jord helt enkelt.
rätta mig om jag har fel.

Det finns så mycket jag borde göra, men jag orkar inte.
Jag borde:

• Städa klart.
• Höra av mig till pappa.
• Göra hemkunskapsuppgiften.
• Vara glad.
• Sova.
• Skaffa ett liv.

Det där är bara några av sakerna, det viktigaste är väl egentligen att prata med pappa, jag har inte pratat med honom på några veckor nu och anledningen att jag ringde sist var att jag behövde öronproppar till spöktåget, vilken perfect daughter jag är. Fast å andra sidan, vill han prata med mig kan han höra av sig. Det är nästan alltid jag som ringer, annars hade vi knappt haft någon som helst kontakt.Jag undrar vad som händer i hans huvud, vad det är för tankar som cirkulerar. Tänker han att han ska ringa mig och sen glömmer bort det för att han har mycket att göra? Tänker han att han ska ringa men ångrar sig i sista sekund för att han är rädd för vad jag ska säga till honom? Vet han att han kan lyfta telefonen, slå ett par siffror och sen ha mig i andra ändan av luren? Kommer han ens ihåg att jag existerar över huvudtaget? Glömmer han bort mig helt för att sen tänka; oh shit, henne hade jag glömt bort, när han ser mitt namn på displayen på sin telefon de få gångerna jag väl ringer?
Jag förstår inte, min pappa, jag menar min pappa! Han kan inte bara låtsas som att jag inte finns. För tio år sen tittade han på mig och sa : Framför mig står anledningen till att jag tänker ta tag i mitt liv, anledningen till att jag ska göra mitt liv till ett liv värt att leva. Framför mig står mitt liv. Dom orden kan inte vara helt betydelselösa, eller? Han kan väl inte slänga bort det han en gång valde att leva för, bara för att det har kommit in nya, viktiga människor i hans liv.

På tjejgruppen idag kom vi in på föräldrar och skilsmässor osv, jag vet inte ens varför jag tog upp pappa, så jäkla idiotiskt av mig, jag trodde jag skulle börja gråta. Det är hemskt, jag kan tänka på det som vilken tanke som helst, men så fort jag yttrar mig om det så börjar tårarna rinna.
Innan var det jag och pappa, nu är det pappa, gitte, aveline, michéla, astro, zenike, kevin och thang. Jag finns inte ens med i bilden längre. Det är fyra andra barn som kallar min pappa för pappa. Det är sex barn som träffar min pappa varje dag, medan jag träffar honom ett par lätträknade gånger om året. Jag hade förstått det om han bodde i Piteå, men nu gör han inte det. Han bor bara ca en mil härifrån. Jag saknar honom.

Jag hatar inte min pappa, men jag hatar det han gör mot mig.

Igår när jag skulle sova kom jag på en sak; jag tänker alldeles för mycket, vare sig jag vill det eller inte. Jag bestämde mig för att sluta tänka och lyssna på musik istället, det funkade ungefär i en minut, sen kom tankarna smygandes igen. Man kan inte stänga av tankarna, det går inte att tänka på ingenting om man inte anstränger sig riktigt mycket.
I tankarna är det så lätt att göra som man vill. Jag tänker ofta på saker jag skulle kunna göra och förändra allting, tyvärr skulle det inte funka i verkligheten.
Jag skulle så gärna vilja stänga av mina tankar, jag somnar ofta senare än tre på nätterna och nu på lovet gör det ingenting, men när det är skola blir det väldigt jobbigt att ta sig upp på morgonen.
Kvällen är den tiden man har helt för sig själv, och det är då alla jobbiga tankar kommer, de som inte hade behövt komma överhuvudtaget, men det gör de, och de lämnar mig inte på en lång stund.

Fast nu när jag har börjat skriva blogg så är det lite mer "bloggtankar" som kommer, jag tänker på om vad jag ska skriva och så. Men sen kommer de jobbiga
tankarna igen; jag kanske ska sluta skriva blogg, det finns väl ändå ingen människa som vill läsa det jag har skrivit, och om det skulle finnas det så finns det väl definitivt ingen som skulle tycka att det är bra. Jag kan ju inte skriva, jag är bara wannabe alla andra jävlar som skriver blogg. Fyfan vad dålig jag är, det är bäst att jag raderar hela bloggen. Jag hatar när jag är sån, för jag vet att det inte stämmer egentligen, det finns till och med några som har sagt till mig att jag skriver bra. Så varför fortsätter jag att tänka dessa jävla tankarna?

Jag hade en blogg innan och anledingen till att jag raderade den var att jag bara skrev när jag var depp. På ett sätt var det skönt att få skriva av sig, men det ger en väldigt skev bild av mig. Många som läser min blogg tror väl att jag alltid är ledsen för det ena eller andra. Jag är verkligen inte sån, så därför gjorde jag en ny blogg och tänkte ge det en ny chans, den här gången ska jag försöka skriva även när jag mår bra. På något sätt är det lättare att hitta ord och få en text att låta bra om man mår dåligt, det finns mer att skriva om. Vi får väl se hur det här går och hålla tummarna för att jag lyckas skriva en blogg med varierande humör, jag kan tänka mig att det är roligare att läsa också.
Pöss :*