COUNTERFEiT

Så som himlen ser ut
en tisdag över skolans
kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober
Strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
av halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade mot marken

Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu

Jag ser gitarren i butiken
Symbolen för att skolka
Sagan om ett uppror
Drömmen om en högre höjd
Ett sjörövarskepp
som blåser rätt in i Los Angeles
Och stjärnorna som glittrar
Och ingen jävel når mig nånsin mera

En enda ambition
Att få brudarna från Berga
att skratta eller gråta
och rymma över taken
Bort från regelboken, stöveltrampet,
tegelväggen, la isla bonita
Och dom brandgula stolarna
man staplar på varandra

Parkeringshus byggdes
Ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen
och den rotlösa känslan
Som ännu ett hinder
på vägen mot den råa romantiken
och gitarren i butiken
och flykten
över taken

Man la klossar över ängen
med små fönster och dörrar
Det var slogans överallt
från alla medelbeiga firmor
Och en skivaffär i centrum
som ett hål genom kulissen
ut i verkligheten, drömmen
Ut till färgerna man bara ser på bio

Vi bildade band och blåste ringar
Drog med handen genom jorden
Fyllde naglarna med lera
av all yta som vi skrapade
För nånstans under lagren
av tätortstimotej
bredde stora världen ut sig
utan farthinder och Konsumkort
och nypon

Vi satte båtarna i bäcken
såg dom flyta in i tunneln
Kanske vidare mot Vättern
och kanalen ut till Nordsjön
över vågorna mot Irland
ut på havet och sen blåsa
iväg och aldrig komma tillbaka
mer till bäcken
där det började

Jag ser den gräddgula färgen
Den moderna men diskreta
En helhet för det enkla
Bara fälla upp och skruva
Men ändå alltid nåt
som ville jaga och förvirra
Nåt som inte var Ikea
Nåt som inte hade lösningen i kanten

Jag hör det inrökta ljudet
från en replokal vid tågstation
Bland speditionslokaler
och bortglömda depåer
Det stumma, dova skinnet
och basen som darrar i gallret
och glaset och det doftar
ust som asfalt gör
om hösten

Vi gömde Fibban under stenen
Willes vin i busken
Hela dungen var ett mikro-Vegas
Ladan bytte hänglås
Och ovan allt en himmel
liksom silad ifrån kusten
med det lilla som blev över
efter vågorna och stormarna
och skummet

Jag kan inte återvända
En brottsplats måste vila
Flyktbilen är dumpad
Stålarna är rena
Nu bygger vi ett nytt hem
Startar upp och börjar om
Söndermarken jagar mig
men jag är inte där

"Cause I swear I'd burn this city down
to show you the light"

Jag satt och kollade genom all musik på datorn innan
och nu sitter jag här och lyssnar på musik som får mig att gråta.
är det sorglig musik?
Nej, inte det minsta..
Men den väcker så mycket minnen.
Minnen från när jag var lycklig på riktigt,
och jag var så kär att jag höll på att bubbla över.
jaha, så du saknar honom?
Nej, inte det minsta, verkligen inte.
Det får du inte tro,
det är så ofattbart längesen nu.
så, vad är det då?
Det är känslan jag saknar.
Och jag vill så gärna känna den igen.
Men jag är rädd..
livrädd om jag ska vara ärlig..

Idag var verkligen ingen bra dag,
ringde mamma
och hon tyckte att jag skulle komma hem.
Så jag gick hem och pratade massa med henne.
Hon är orolig för mig,
det märker jag.
Hon kommer in här stup i kvarten,
hon vill antagligen kolla så att jag inte gör någonting dumt.
Älskade mamma <3

Den här historien börjar göra mig galen,
jag vill inte mer,
det gör ont i mig.
Riktigt jävla ont.
Det hugger och sliter i magen på mig.
Där finns en klump som inte vill försvinna.
Jag har överlevt det förut
och jag lär överleva det igen.
Kärlek är väl inte riktigt min grej antar jag.

Åt helvete med alla hjärtans dag,
åt helvete med ensamhet,
åt helvete med att jag sitter och tjurar över en enda jävla dag.
Jag känner mig lagom idiot när jag sitter här och beklagar mig.
Men vad ska man göra?
Alla hjärtans dag är som gjord för ångest och jävlighet.
Inte bara ångest för de som inte har någon,
utan också för de som känner att de måste göra något för sin älskling,
köpa hjärtan, choklad och dyr middag.
Varför göra en så stor grej av det?
Varför visa så mycket kärlek till den man älskar på en speciell dag?
Ska inte sånt vara spontant?
Nej fyfan.

Det finns ord som sagts idag som har gjort mig glad
samtidigt som de krossade mig.
De ger mig en klump i magen,
ni vet den där klumpen som kommer när någonting känns oerhört fel.
Jag vet inte vad jag ska göra,
jag tror inte ens det finns något jag kan göra.

Är jag uppgiven?
Ja, kanske det.

Jag tänker stå här och iakta,
medan allting långsamt briserar.

Om en vecka är det alla hjärtans dag, igen.
Det känns inte som ett år sen sist,
men det är det.
Den dagen var början på något nytt
och något underbart.
Men inte fan gick det,
men det förändrade mig
och det gjorde mig till den jag är nu.
Sen om det är något positivt,
det tänker jag inte uttala mig om.

Så vad är alla hjärtans dag egentligen?
En dag som får alla singlar att känna sig totalt misslyckade.
En av årets mest deprimerande dagar.
Ångesten kommer krypande och du kan inte göra någonting åt det.
Ett kommersiellt jävla påhitt, om du frågar mig.

Det blev så svart idag.
Det blev så outhärdligt svart.
Det var nånting du sa om en plats där jag aldrig vart.
Det var nånting med den.
Och här har ingenting hänt sen sist
här går dagarna och här går åren.
Du pratade med mig om nånting jag mist
som om du pekade på dåren,
på väg uppåt i en prålig värld av mingel.
singel.
Det här är inget liv.
Det är ett sorligt substitut.
Ett slags tidsfördriv.
Var det du som ringde förut?
Jag lät det ringa ut.
Jag säger mig själv: Jag har ingenting
Det är bara floskler och evig väntan.
Sen hör jag dig säga: Du har visst nånting
Du har din frihet, du har din längtan
och du går uppåt i en prålig värld av mingel.
singel
Det här är bubblornas tid.
Så mycket tomhet och mörka gap.
Här blir man paranoid
i ett slags kollektivt utanförskap
som vi har vant oss vid.
Kom ut, kom hit och säg nånting
Vad är det som inte stämmer?
Jag traskar bara runt här i samma ring
och känner hur skorna klämmer
när jag går uppåt i en prålig värld av mingel.
singel.

Nu sitter jag här igen,
med så mycket att säga,
men helt utan att veta hur jag ska få fram det.
Jag hittade bara ord till att berätta för
vän och mamma.
Det är bara de två som vet.
Det är bara de två som kommer att veta.
Ni andra får nöja er med spekulationer.

Ibland undrar jag vad jag skulle gjort
utan mamma.
Det finns så många som klagar
på sina föräldrar.
Jag säger inte att alla föräldrar är bra,
men de flesta föräldrar gör nog vad de tror
är bäst för barnet.
Vi förstår det kanske inte nu,
men vi kommer att förstå den dagen vi själva blir föräldrar.

Jag älskar min mamma,
visst bråkar vi ibland,
men hon finns alltid där när jag behöver henne, alltid.
Hon ställer alltid upp för mig och jag kan prata med henne om allt.
Tack mamma <3