För man kan tvinga sig själv till lycka, man kan lura kroppen glad.
en väldigt glad dag faktiskt.
Jag vet inte varför, det bara blev så helt enkelt.
Jag gillar't!
Säg något snällt.. eller?
Nej, inte ens lite.
Det måste vara någon störning i hjärnan på mig
som gör att jag gång på gång tror att folk driver med mig,
att de är ute efter att såra och krossa.
Jag vet att det finns de som har haft det värre än mig,
men tiden sätter sina spår även i min själ och i mina tankar.
Kanske är det tidens fel att jag har så svårt att ta åt mig
av dessa fina ord.
Så fort jag inte har hört av någon jag känner
så får jag för mig att personen i fråga inte alls vill ha med mig att göra.
Om han inte är inne på msn på ett par dagar,
så tror jag att han har blockat mig och inte vill prata med mig.
Sen slår det mig att det inte skulle varit så konstigt om han gjorde det,
för vem står ut med mig i längden?
Nu tänkte jag så igen, och jag vill bara slå mig för det.
Helt onödigt tänkande som bara gör mig ledsen.
Gillar jag att göra mig själv ledsen?
NEJ, verkligen inte, så varför slutar jag helt enkelt inte att tänka så?
Jo, för att det är inte lätt att tro bra om sig själv när man under flera års tid
fick intryckt i huvudet att man inte är någonting värt,
att man inte kan bli älskad
och att ingen någonsin skulle vilja ha en.
Men jag försöker, det gör jag verkligen.
Varje dag försöker jag övertala mig själv
att det visst finns människor som tycker om mig,
att det visst finns någon där ute som vill ha mig
och att vi någon gång ska hitta varann.
Lars Winnerbäck - När sommaren kommer
almost there.
Jag blev riktigt nervös när jag bekräftade min ansökan, inte för att jag är osäker på mitt val, utan för att det kändes som att jag på något sätt bekräftade min framtid. Jag hoppas att jag kommer in på mitt första val, jag är inte så sugen på att gå på Sannarp nu när jag har tänkt på det.
men men allt ska bli bra..
Vi har lärt oss att leva med taggar i hjärtat.
Jag vill förstöra, kasta saker och försvinna.
Jag vill lägga mig ner och spela död,
nej, jag vill vara död.
Sluta slå på mig,
de säger ju att man inte ska slå på den som redan ligger.
Sluta upp med att sticka knivar i magen på mig.
Gud måste vara sadist,
annars skulle han inte göra såhär mot mig, skulle han?
Eller är det mitt eget fel att
livet misshandlar mig gång på gång?
Jag vill bara gå och lägga mig nu,
sen kan ni väcka mig när världen har blivit en trevligare plats att leva på.
,
Du ställde frågan, jag hittade svaret och nu undrar jag; vill du fortfarande veta?
jag har så mycket att säga, men inga ord.
Egentligen orkar jag inte skriva fler deppiga inlägg nu,
men det är bara det som är sanningen..
iallfall när alla lampor släckts och jag sitter ensam kvar i mörkret.
Jag behöver verkligen någon att prata med just nu,
någon som jag bara kan kasta allt på,
någon att berätta för vad det är som är på tok,
för nu vet jag.
Jag har äntligen kommit på vad felet är,
egentligen har jag vetat det hela tiden, jag har bara inte erkänt det för mig själv.
Varje dag pågår ett krig med mig själv,
jag försöker intala mig själv att jag har fel
samtidigt som någonting inom mig viskar att
jag har inte fel, det är precis lika jävligt som jag tror.
,
men jag är inte på skrivhumör just nu, och det får ni fanimej stå ut med.
det finns ingen plats för mina tankar någonstans.
mad world
för att innan jag somnar så tänker jag,
jag tänker på saker jag inte vill tänka på
och när jag väl har somnat så drömmer jag.
Jag vill inte drömma för att jag vet att när jag vaknar
så är drömmen borta.
Det är drömmen jag vill ha,
det är drömmen som är underbar.
Jag är så trött på vågen
av besvikelse som sköljer över mig
på morgonen när jag vaknar upp.
Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår, då faller regnet, inte jag.
Vågar man hoppas på lite ljus nu, eller är det för tidigt? Jag är så trött på vintern och mörkret. Ge mig vår, sol och glädje. Det är precis vad jag behöver just nu. Strö ut lite lycka åt alla vintertrötta människor. Men glöm inte mig! Finns det någonting som heter lyckobrist så lider jag definitivt av det. Fråga mig inte varför, jag är ju egentligen glad, eller? Det borde jag väl vara. Jag har mat, kläder, hem, världens bästa mamma, en bra pappa, de underbaraste kompisarna och allt annat man behöver. Det finns väl ingenting jag kan klaga på. Men ändå är det någonting som inte stämmer, någonting jag inte kan identifiera. Som en borttappad pusselbit, men jag vet inte vilken bit det är som saknas. Inte förrän jag hittar den kommer jag att känna: aha, det är det här jag har saknat i hela mit liv. Men vad är det då som är på tok? Varje dag vaknar jag och önskar att livet var en dröm, en dröm som jag snart ska vakna ur. För det här är inte jag?
Varje dag pågår ständiga diskussioner i huvudet på mig, den ena värre än den andra och det brukar låta ungefär såhär.
Jag: tänk om han tänker på mig ibland, han kanske rentav saknar mig lite.
Jag: tänka på dig? varför skulle han det? haha och sakna dig? är du dum?
Jag: men bara lite kanske? det hade väl inte vart så konstigt, hade det?
Jag: men det fattar du väl själv att han inte gör, varför skulle han det?
Jag: jag vet inte.. han kanske tycker att jag är snäll..?
Jag: snäll? jamen vafan det kan väl vem som helst vara om man anstränger sig lite?
Jag: men kanske han tycker att jag är lite söt också!
Jag: söt?! haha vad tror du egentligen?
Jag: men inte mycket, bara liiiite söt, det kan jag väl faktiskt vara.. ibland iallafall..
Jag: amen sluta nu, vem tror du att du är?
Jag: men varför skulle det vara konstigt om någon faktiskt gillade mig, så hemsk är jag ju inte.
Jag: hallå? till att börja med, vem fan skulle gilla dig? inte ens dina kompisar gör det ju, de vill bara vara snälla, det är därför dom är med dig. Idiot.
Jag: NEJ! så är det inte alls, mina kompisar tycker visst om mig, visst gör de det! visst gör de!?
Jag: Jaja, om det är det du vill tro så.
Jag: men snälla, säg att de tycker om mig, lite iallafall.. snälla, ljug och säg att de gör det!
Stone Sour - Zzyxz Rz
jag har varit där så många gånger.
Det smakar nytt och väldigt annorlunda.
Spännande, men samtidigt läskigt.
Det är ett nytt år med nya förhoppningar.
Ett nytryckt papper som ska kladdas ner
med ord, händelser, tankar, framgångar, misslyckanden och drömmar.
Ett nytt år är inte någon större skillnad,
men ändå hoppas vi på förbättring.
Vi tror att vi ska ta tag i saker vi struntade förra året,
men det gör vi inte.
Vi låter det ligga orört,
precis som förra året
och året innan det.
Men låt oss hoppas,
låt oss tro att ett nytt år innebär förändringar.
Om vi så gärna vill tro att det nya året är så mycket bättre
så låt oss göra det framtills nästa år
då kan vi kasta över förhoppningarna om ett bättre liv
till år 2009.
är det du som är hon?
För mindre än ett år sen sa du att du bara letade efter dig själv,
du ville bli orginell, inte vara som någon annan.
Du ville vara du.
En lycklig du.
Jag sa åt dig att inte ha så jävla bråttom.
Det måste ta sin tid.
Du vet, rom byggdes inte på en dag.
Men du jäktade iväg ändå
och se som det blev.
Du verkar inte så lycklig,
Du kanske tror att jag inte bryr mig.
Jag vet att jag inte visar det,
men du ska veta att jag skulle ge min högra arm för att du skulle få vara den du en gång var.
Den du var när du och jag var som en.
Jag kan inte veta säkert,
men på den tiden kändes din glädje äkta.
Ibland hatar jag mig själv för att jag gjorde som jag gjorde mot dig.
När jag tänker på det ångrar jag mig något så fruktansvärt.
Men det var det enda jag kunde göra,
jag orkade inte bära både din och min sorg på mina axlar.
Jag vet att du inte ville att jag skulle göra det,
men jag gjorde det ändå.
Det är sån jag vill vara mot mina vänner,
men då blev det för mycket.
Jag hade tillräckligt mycket med mig själv..
Förlåt, jag menar det verkligen. Förlåt.
Genom hela livet kommer människor att komma och gå.
Jag är nästan säker på att vi kommer att försvinna ur varandras liv,
men inte än..
inte än.
Vi har fortfarande en stund kvar att brinna
och jag vet att du är en person som aldrig riktigt kommer att suddas ut.
Jag kommer alltid att tänka på dig som personen som jag var ett med,
även om du fysiskt inte kommer vara hos mig.
Du vet vem du är och du behöver inte tveka,
det som står ovan har jag bara sagt till dig. <3
vi ses snart igen.
Jag är på tok för trött för att skriva.
Vad ska man säga?
Jag är hemma igen, efter en vecka som jag har längtat så galet mycket efter.
Jag har varit i halmstad i lite mer än en timma och jag vill redan härifrån.
Jag saknar Karro och Fidde. Jag vill att de ska komma hit nu.
Det hade inte gjort någonting om de slängde sig på bussen och sa att de följer med mig.
Men å andra sidan är det bara ca tre veckor tills de kommer hit och jag är så glad för det.
Karro, jag vet att det är som det är just nu.
Du ska veta att du alltid kan ringa mig,
när som helst på dygnet.
Bara ring,
jag är aldrig för upptagen för att prata med dig.
Det hoppas jag att du vet.
Allting kommer att lösa sig,
det handlar bara om tid.
Men fram tills dess så finns jag här
och du kan komma hit när du vill.
Jag älskar dig.
