COUNTERFEiT

excuse me for being this mad, but it´s all in my head .

alla mina tidigare förhållanden, alla, har tagit slut för att jag har tröttnat.
redan efter drygt två månader har jag inte känt någonting längre.
känslorna dog, de bara försvann.
den här gången är det annorlunda. istället för att känslorna sakta tynar bort så blir de bara starkare.
jag känner inte igen mig själv i det här,
men det gör ingenting, för han är någon jag verkligen inte vill släppa.
men om det som förut hänt mig händer honom?
om hans känslor skulle slockna, och jag blev den som står ensam kvar?

jag försöker att inte tänka på det, för det finns ingenting som indikerar på att det skulle hända.
men när man har stängt av datorn, borstat tänderna och släckt lampan så finns det ingenstans att ta vägen när tankarna går till attack. det finns ingenting som kan distrahera en och man vet att man måste ligga där man ligger för annars kommer man aldrig att somna. så det är bara att stå ut och försöka sova ändå. de senaste dagarna har dessa tankar snurrat mer än vad som är tillåtet, och som följd av det har jag nu ett par dagar antingen somnat med tårar i ögonen, eller vaknat med dem. jag blir så arg på mig själv, för det är bara bullshit alltihop. jag vet det. egentligen vet jag det!
men jag är och har varit på det här viset en lång tid och jag tror inte att det finns någon eller något som kan få mig att ändra på det. jag håller det oftast för mig själv, få människor vet egentligen hur illa det är. jag ljuger för alla, jag ljuger för mig själv. jag förnekar det för att jag inte orkar med det. tänker alltid att det som inte syns, det finns inte. jag hatar människor, de är så bra på att rasera allt man byggt upp. gång på gång på gång. man bygger för glatta livet och någon slår omkull det, alltid samma sak.
när människor om igen har slagit en och spottat på en så är det väl inte konstigt att tilliten någon gång tar slut. jag vill lita på folk. ni anar inte hur mycket jag verkligen vill det. men jag kan inte. jag har blivit vilseledd för många gånger.

det var väl inte riktigt meningen att detta inlägget skulle ta denna vändningen, men nu blev det så och jag orkar faktiskt inte göra någonting åt det. istället ska jag försöka sova så att det snart är imorgon så att jag får träffa min kärlek.

knappt 10 minuter kvar av detta dygnet och vad innebär det?
jo, att en helenis kommer att bli ett helt år äldre. knäppt. ett helt år på en sekund.. inte illa!
men så är det minsann

och jag måste bara påpeka att jag är kärast och lyckligast i hela världen!
puss på det.

jag tänker mycket, gråter lite, sen tänker jag mer, ibland för mycket och då är det försent. det går inte att stoppa och det känns som att det aldrig kommer att ta slut.
det är ingenting som har hänt. det är tankarna på vad som skulle kunna hända som har valt att trakassera mig inatt.

tänk om han skulle vakna en morgon och känna sig annorlunda. om han vaknar och inser att det inte alls är mig han vill ha. att jag bara varit ett sorgligt substitut, ett slags tidsfördriv.
vad skulle jag göra? vart skulle jag ta vägen?
jag tror att jag hade lagt mig ner och försökt att tyna bort. bara försökt att försvinna.
stundtals undrar jag om jag skulle överleva överhuvudtaget.

ensamhet har blivit någonting som skrämmer mig. känn bara på ordet. ensamhet.
det ligger konstigt i munnen. det känns obehagligt.
ensamheten i sig är lite som en dödlig sjukdom som man är helt säker på att man aldrig kommer att drabbas av. säker är man fram tills den dagen man ligger och säger till sig själv; det ska inte ta slut, det får inte ta slut. inte här. inte nu.
men någongång tar allting slut och jag är rädd. vettskrämd

men som sagt, ingenting har hänt.
och jag tror verkligen inte att någonting kommer att hända.
det är bara det att ibland drar tankarna iväg med en
och nu kommer jag inte kunna sova

Usch.
vi ska till badhuset och ha livräddning nästa tisdag
och jag, jag överväger seriöst att inte äta någonting fram tills dess.
hej ångest! :)