COUNTERFEiT

Tar jag åt mig av ett enda av dessa ord?
Nej, inte ens lite.
Det måste vara någon störning i hjärnan på mig
som gör att jag gång på gång tror att folk driver med mig,
att de är ute efter att såra och krossa.

Jag vet att det finns de som har haft det värre än mig,
men tiden sätter sina spår även i min själ och i mina tankar.
Kanske är det tidens fel att jag har så svårt att ta åt mig
av dessa fina ord.
Så fort jag inte har hört av någon jag känner
så får jag för mig att personen i fråga inte alls vill ha med mig att göra.
Om han inte är inne på msn på ett par dagar,
så tror jag att han har blockat mig och inte vill prata med mig.
Sen slår det mig att det inte skulle varit så konstigt om han gjorde det,
för vem står ut med mig i längden?

Nu tänkte jag så igen, och jag vill bara slå mig för det.
Helt onödigt tänkande som bara gör mig ledsen.
Gillar jag att göra mig själv ledsen?
NEJ, verkligen inte, så varför slutar jag helt enkelt inte att tänka så?
Jo, för att det är inte lätt att tro bra om sig själv när man under flera års tid
fick intryckt i huvudet att man inte är någonting värt,
att man inte kan bli älskad
och att ingen någonsin skulle vilja ha en.

Men jag försöker, det gör jag verkligen.
Varje dag försöker jag övertala mig själv
att det visst finns människor som tycker om mig,
att det visst finns någon där ute som vill ha mig
och att vi någon gång ska hitta varann.