nånting kommer alltid i mellan och någon slutar alltid älska först.
redan efter drygt två månader har jag inte känt någonting längre.
känslorna dog, de bara försvann.
den här gången är det annorlunda. istället för att känslorna sakta tynar bort så blir de bara starkare.
jag känner inte igen mig själv i det här,
men det gör ingenting, för han är någon jag verkligen inte vill släppa.
men om det som förut hänt mig händer honom?
om hans känslor skulle slockna, och jag blev den som står ensam kvar?
jag försöker att inte tänka på det, för det finns ingenting som indikerar på att det skulle hända.
men när man har stängt av datorn, borstat tänderna och släckt lampan så finns det ingenstans att ta vägen när tankarna går till attack. det finns ingenting som kan distrahera en och man vet att man måste ligga där man ligger för annars kommer man aldrig att somna. så det är bara att stå ut och försöka sova ändå. de senaste dagarna har dessa tankar snurrat mer än vad som är tillåtet, och som följd av det har jag nu ett par dagar antingen somnat med tårar i ögonen, eller vaknat med dem. jag blir så arg på mig själv, för det är bara bullshit alltihop. jag vet det. egentligen vet jag det!
men jag är och har varit på det här viset en lång tid och jag tror inte att det finns någon eller något som kan få mig att ändra på det. jag håller det oftast för mig själv, få människor vet egentligen hur illa det är. jag ljuger för alla, jag ljuger för mig själv. jag förnekar det för att jag inte orkar med det. tänker alltid att det som inte syns, det finns inte. jag hatar människor, de är så bra på att rasera allt man byggt upp. gång på gång på gång. man bygger för glatta livet och någon slår omkull det, alltid samma sak.
när människor om igen har slagit en och spottat på en så är det väl inte konstigt att tilliten någon gång tar slut. jag vill lita på folk. ni anar inte hur mycket jag verkligen vill det. men jag kan inte. jag har blivit vilseledd för många gånger.
det var väl inte riktigt meningen att detta inlägget skulle ta denna vändningen, men nu blev det så och jag orkar faktiskt inte göra någonting åt det. istället ska jag försöka sova så att det snart är imorgon så att jag får träffa min kärlek.
"men jag är och har varit på det här viset en lång tid och jag tror inte att det finns någon eller något som kan få mig att ändra på det." Helena. Du måste rikta in dig till tusen på att DET kan ändras, du KAN sluta tänka på det viset. Nu låter det som att du redan bestämt dig. Det tjänar INGET till att du tänker så. Som läget är nu så är ju du det vackraste Eric vet och han har inte en TANKE på att något ska ta slut. Skulle det vara så någon gång så får du tackla det då! Tänk på hur jäkla bra du mår nu och FORTSÄTT göra det!! <3<3<3
Lift yo head up girl, hope for the best be ready for the worst. Live for the moment ;)
Du ANAR inte hur mycket jag känner igen mig. Skrämmande. Jag har försökt tackla dessa känslor som du beskriver tusen gånger om men det jag lärt mig efter dessa 8-9 månaderna är att FÖRSÖKA leva i nuet och det kommer kanske aldrig ta slut överhuvudtaget? Jag har svårt att ta in alla bra "tips" jag fått om att leva i nuet, ta det då osvosv, MEN det finns inte mycket annat att göra än att glädja sig åt situationen och intala sig själv sanningen som är den att det inte finns något som pekar på att det skulle ta slut. Men sen är det så med förhållanden; det går upp och det går ner... och sedan går det upp igen! Som allt annat med livet... FÖRSÖK FÅ BORT ALLA DUMMA TANKAR, så ska jag med göra det :)
