COUNTERFEiT

jag tänker mycket, gråter lite, sen tänker jag mer, ibland för mycket och då är det försent. det går inte att stoppa och det känns som att det aldrig kommer att ta slut.
det är ingenting som har hänt. det är tankarna på vad som skulle kunna hända som har valt att trakassera mig inatt.

tänk om han skulle vakna en morgon och känna sig annorlunda. om han vaknar och inser att det inte alls är mig han vill ha. att jag bara varit ett sorgligt substitut, ett slags tidsfördriv.
vad skulle jag göra? vart skulle jag ta vägen?
jag tror att jag hade lagt mig ner och försökt att tyna bort. bara försökt att försvinna.
stundtals undrar jag om jag skulle överleva överhuvudtaget.

ensamhet har blivit någonting som skrämmer mig. känn bara på ordet. ensamhet.
det ligger konstigt i munnen. det känns obehagligt.
ensamheten i sig är lite som en dödlig sjukdom som man är helt säker på att man aldrig kommer att drabbas av. säker är man fram tills den dagen man ligger och säger till sig själv; det ska inte ta slut, det får inte ta slut. inte här. inte nu.
men någongång tar allting slut och jag är rädd. vettskrämd

men som sagt, ingenting har hänt.
och jag tror verkligen inte att någonting kommer att hända.
det är bara det att ibland drar tankarna iväg med en
och nu kommer jag inte kunna sova