COUNTERFEiT

I fredags natt tog jag min dagbok, läste genom den och började sakta dra ut sida efter sida, dag för dag. Det kändes skönt att riva sönder de senaste två åren, att få se mina problem falla till golvet i form av pappersbitar. När jag var klar ställde jag mig upp och trampade på de tusentals små vita bitarna som låg där. Samtidigt som jag gjorde det så grät jag, varför vet jag inte riktigt. På ett sätt var det skönt att bara få slänga två år av mitt liv som har legat under sängen och gnällt på mig. Men jag var också ledsen över att ha slängt bort saker som jag kommer att glömma nu när jag inte har det nedskrivet. Det är något jag får leva med, precis som människor som inte skriver dagbok glömmer bort saker kommer jag också att göra det. Jag låg och tittade på pappersbitarna länge innan jag förmådde mig att slänga dem. Att riva sönder och stampa på dem var en sak, men att bära dem till papperskorgen var en helt annan. När jag låg där och tittade på dem så kändes det som att de klagade på mig, sa att jag var svag som kastar iväg mitt liv. Men jag känner tvärtom, jag måste slänga det här för att kunna gå vidare, jag hade inget annat val. Vill jag vara lycklig på riktigt måste jag kasta bort alla känslor av hat, sorg, ensamhet och avsky.

Jag ångrar mig lite, men det jag har gjort har jag gjort och det är försent att ändra på nu. Under dessa två åren hade jag hunnit med både den bästa och den värsta tiden i mitt liv. Men den bästa tiden gjorde en tvärvändning och blev en mardröm jag inte riktigt ville vakna ur. Så jag kände att det var bäst att riva den istället för att älta och grubbla över den. Den värsta tiden gjorde också en abrupt vändning och blev positiv. Därför tyckte jag att jag kunde förstöra den också eftersom det är bra nu och jag inte längre behöver skriva av mig.

Jag tror nog att jag gjorde rätt, även om det känns lite konstigt.
Jag rev sönder två år av mitt liv, men vad gör det om hundra år?