COUNTERFEiT

Klockan är snart tjugo i två och jag sitter här men massa ljus tända runt mig. Jag sitter och funderar på vad som har hänt, jag menar; jag visste att det här skulle hända någon gång. Jag trodde att jag visste hur det skulle kännas, men jag anade inte att jag skulle känna mig såhär tom. Jag vet inte hur många gånger jag har gått igenom det i huvudet och sagt till mig själv att det är okej nu, det betyder ingenting längre. Men nu när det väl händer så önskar jag bara att någon kunde sätta en pistol mot tinningen på mig och trycka av. Jag var ju beredd på det här, jag visste att det skulle hända. Det är som en brand, på övningen vet du precis hur du ska agera, du vet vart du ska gå och du vet att du måste hålla dig lugn. Men när det händer på riktigt glömmer du bort allt som du lärt dig, istället för att ta det lungt så blir du helt kaotisk, du springer runt och vet inte vart du ska, fast du bara några dagar tidigare gått lugnt och försiktigt ut genom nödutgången. Den här gången hittar du inte ens nödutgången.

Jag vill bara vara Helena igen, hon som inte brydde sig så mycket om någonting egentligen, hon som aldrig ältade känslor eller allt annat skit som händer, hon som helt enkelt levde för stunden.
Men du har förändrat mig, jag kommer aldrig bli sån igen, det är försent nu.