COUNTERFEiT

Idag rasade det verkligen,
jag insåg saker jag inte ens tänkt på innan.
Att en situation kunde bli så annorlunda när man byter perspektiv.
Det har snart gått ett år och jag har inte haft en tanke på hur konstigt det faktiskt är.
Jag står här och skriker mig tom efter din kärlek och uppmärksamhet,
men du tittar knappt åt mitt håll.
Istället står du där och plåstrar om några ömtåliga & sönderfallna.
Och visst, det är jättefint gjort, verkligen.
Men ibland önskade jag att du hade tid med mig.

Jag kan sakna den tiden när det bara var du och jag, inte en massa andra.
Samtidigt så vet jag att du är en bättre människa nu.

Jag känner mig så egoistisk,
jag vet att de mår mycket sämre än vad jag gör,
men hela grejen gör så fruktansvärt ont i mig.
Det river, sliter och gräver djupa hål på insidan.
Jag hatar det.