COUNTERFEiT

Ledsen?
Nej, inte alls.
Jag tycker bara att det är så äckligt dålig stil,
samtidigt som jag nästan väntade mig det.
Det är typiskt mig att sätta mig i situationer som dessa,
det hatar jag mig för.

Men om du tror att du sårade mig så har du helt fel.
Jag är bara väldigt sur.
Och du,
I mina ögon kommer du att vara en idiot tills du bevisat motsatsen,
vilket jag faktiskt hoppas på att du kommer att göra.

Man tycker att man är bra,
att man har byggt upp något hållbart och starkt.
Men det räcker med en vindpust för att allt ska brisera

Han ser mig i ögonen,
blicken säger : jag hatar dig.
Hon säger hej,
jag hör förakt i hennes röst
De skrattar där borta,
de skrattar åt mig.
Några viskar,
de viskar om mig, såklart.

Jag känner blickar i ryggen,
blickar som skriker;
kom hit din jävel
och jag dödar dig.
Jag vänder mig om,
men inga ögon är riktade mot mig.

Jag inbillar mig, jag vet att jag gör det.
Men just nu känns det som att alla är ute efter mig,
kompisar, lärare, anonyma människor på stan, you name it.

Jag måste sitta längst in i klassrummet,
så långt in i matsalen som möjligt.
Bara för att kunna kontrollera att ingen smyger upp bakifrån
och trycker en kniv i ryggen på mig.

Skolan är värst,
det räcker att någon ser mig i ögonen
så får jag panik.
Jag sitter och skakar på lektionerna,
jag är beredd på attack hela tiden.

Blandade känslor,
blandade känslor som fan.
Tänk om jag bara kunde få ordning på allting,
bara få allting att gå ihop.

Jag vill bort, jag vill kunna andas.

Jag vill inte känna mig så jävla hjälplös.
Jag vill veta att jag tillför någonting,
inte att jag bara står vid sidan av
och tittar på.

Jag kräver ingenting av den tid som varit
endast att den låter mig vara

Jag vill inte vara så jävla paranoid.
Jag vill kunna gå på stan utan att tro att
personen bakom mig går där för att snart slå ner mig.
Jag vill kunna umågs med människor utan att tro att
de snackar skit om mig så fort jag går därifrån.
Jag orkar inte det längre,
jag hatar det.