Vad jag bryr mig om nu är att från samma säng lyssna till samma regn

det finns en liten klump. en klump som ibland växer och man kan ligga och gråta i timmar och hoppas att man har fel, fastän man vet att man har det. och när han säger sånt, då växer den förbannade klumpen ännu mer och den blir så stor, så stor att man tror att man ska kvävas. den finns i magen, men det är i huvudet den förstör. den smyger försiktigt in små onda tankar och tillslut känner man inte längre sanningen, utan tror på bilden som man själv har skapat. med hjälp av orden så blir effekten av klumpen så stark, man lurar sig själv och tillslut så vet man inte vad man ska tro.

jag hatar just den där klumpen och inatt kommer att vara en ledsen natt.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0