COUNTERFEiT

Jag hade tänkt att skriva ett brev, eller tänkt och tänkt, jag har redan börjat. Ett känslosamt brev och jag vet innerst inne att jag aldrig kommer att skicka det. Hur gärna jag än vill. Jag vill inte såra, för det vet jag att jag kommer att göra. För jag vet att det egentligen gör lika ont hos mottagaren som det gör hos mig. Men vi är lika dåliga på att göra någonting åt det. Lika dåliga på att säga vad vi tycker, tänker och känner. Hur mycket det än behövs och hur gärna vi båda vill så går det inte. Där är vi så lika, för lika. Det hade inte ens fungerat om en av oss var bra på att prata, för det hade varit som att prata med en vägg. Vi har försökt förr, och jag är säker på att vi skulle misslyckas lika grovt om vi försöker igen. Människan är förändrad på oerhört många sätt, men jag vet på den här punkten har förändringen inte satt några spår. Jag brukar bara vara arg för det här. Jättearg. För allt personen sagt, gjort och inte gjort. Men de senaste dagarna har det varit annorlunda för nu har jag varit ledsen. Mer ledsen för det här än vad jag har varit på väldigt länge. Döljer det utåt, men innifrån äter det upp mig. Har gjort så mycket jag kan för att inte tänka på det, jag har pratat för mycket, skrattat för mycket, sprungit runt för mycket. Allt för att inte stanna upp och därmed börja tänka och då inte kunna hålla tillbaka tårarna. Det gör så inihelvetes jävla ont. Jag vill verkligen inte att det ska vara såhär, jag vill att det ska vara normalt. Eller snarare som förr. För normalt är väl som det är just nu med tanke på att det är såhär det har varit så oerhört länge.






nu måste jag bara tillägga att jag sitter och kollar på skavlan och inser att Fredrik Reinfeldt ser precis ut som en ledsen hundvalp.