COUNTERFEiT

Andas in, andas ut. Djupa andetag, jag ska fixa det.
Jag tror inte att jag klarar det här nu, men det finns ingenting jag kan göra. Jag kan inte hindra en människa från att älska en annan, det fungerar inte, men det hade vart helt underbart att ha den makten.
Den här känslan av tomhet äter upp mig totalt. Jag hade ju förberett mig på det här, jag visste att det skulle hända, det var bara en fråga om tid. Jag trodde jag skulle klara av det, jag trodde verkligen det, men jag hade fel. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att jag var stark nog. Aldrig vill jag bli kär igen, aldrig.
Det är inte första gången jag säger så, och det kommer inte hålla den här gången heller. Jag har så lätt för att bli kär och jag hatar mig själv för det. Kärlek skadar bara, det gör en lycklig för stunden men sen, pang, så bryter den ner dig och lämnar dig i miljontals bitar. När du håller på att bygga ihop dig själv igen så träffar du en ny, och direkt tror du att du är hel igen, men du hinner inte ens känna känslan av helhet innan, pang, du blir slagen i bitar igen.
Jag ger upp nu, jag orkar inte bli besviken.
Jag hade hittat en som gjorde mig lycklig igen, men det är samma person som har gjort mig så rädd för allting.
Jag litar inte på folk längre, jag tror att alla vill göra mig illa på samma sätt..
Kanske var det inte hans mening att göra det, men han gjorde det..

Jag sitter och lyssnar på barnen som leker i parken utanför, de är så lyckliga. En ramlade, fick sand i munnen och skrapade knän, men så kom pappa, han torkade bort sanden och blåste på knäna, sen sprang pojken vidare igen precis lika glad som innan. Han har säkert redan glömt att han bara för någon minut sen ramlade och skrek så som bara ett barn kan skrika.

Jag vet inte om jag avundas dem eller om jag tycker synd om dem. De lever för stunden och har inte en aning om vad som kommer att hända senare. De är så lika nu, men de kommer att förändras.
Några av dem kommer antagligen att leva ett vanligt svensson-liv, ni vet; barn, villa, hund och volvo.
Någon kommer sitta ensam i sin stökiga lägenhet och funderar på om han ska ta sitt liv eller om han ska ta tag i det. Han kommer alltid undra varför ingen gjorde någonting när de märkte att han valde fel väg, varför ingen släpade honom till skolan när han valde att sova istället. Han ångrar sig, men känner att nu är det för sent.
En tredje har ett eget företag och otroligt mycket pengar. Hon har en man och till våren ska de ha sitt första barn. De har kommit överens om att inte skämma bort henne, hon ska lära sig att man måste förtjäna det man får, man måste arbeta sig upp till toppen, precis så som mamma har gjort.
En annan kanske väljer dubbellivet. Hon äger en fin takvåning i den mest attraktiva delen av Stockholm, och hon har ett enormt sommarhus vid kusten. Folk antar att hon har ärvt pengar, men sanningen är att hon tre månader om året är i Tokyo och tjänar pengar på att vara lyxprostituerad. Hon får miljarder med kronor för att ha sex med män som som George Bush och Brad Pitt. Det låter kanske perfekt, men är hon så lycklig egentligen? Ingen av hennes vänner vet hur hon tjänar pengarna hon har, ingen vet vart hon tar vägen tre månader om året. Det finns ingen som riktigt känner henne, ingen som hon kan prata med och ingen som förstår. Ibland tänker hon på barnen hon lekte med i parken. Hon undrar vad de gör nu, men hon skulle aldrig förmå sig att leta upp deras nummer och ringa dem. Hon fungerar inte så.

Hur väl du än tror att du känner en människa kommer han alltid ha hemligheter för dig, det kan vara allt från att hans farmor var transvestit till att han har mördat fyra människor. Du vet inte, du har inte en aning. Allt du kan göra är att anta att han har berättat de viktigaste sakerna för dig.
Kanske träffar du en människa som är väldigt osäker, hon har aldrig tagit sig tid att försöka lära känna sig själv för att veta vem hon verkligen är. Och en sån människa kommer du aldrig att lära känna, för om inte hon känner sig hur ska du då kunna göra det?

Nu ska vi gå ut, dvs jag, min musik och mina tankar. Vi ska ta en lång promenad, för det känner jag att vi kan behöva. Jag gissar väl på att det blir ett eller två varv på galgberget. byebye

Klockan är snart tjugo i två och jag sitter här men massa ljus tända runt mig. Jag sitter och funderar på vad som har hänt, jag menar; jag visste att det här skulle hända någon gång. Jag trodde att jag visste hur det skulle kännas, men jag anade inte att jag skulle känna mig såhär tom. Jag vet inte hur många gånger jag har gått igenom det i huvudet och sagt till mig själv att det är okej nu, det betyder ingenting längre. Men nu när det väl händer så önskar jag bara att någon kunde sätta en pistol mot tinningen på mig och trycka av. Jag var ju beredd på det här, jag visste att det skulle hända. Det är som en brand, på övningen vet du precis hur du ska agera, du vet vart du ska gå och du vet att du måste hålla dig lugn. Men när det händer på riktigt glömmer du bort allt som du lärt dig, istället för att ta det lungt så blir du helt kaotisk, du springer runt och vet inte vart du ska, fast du bara några dagar tidigare gått lugnt och försiktigt ut genom nödutgången. Den här gången hittar du inte ens nödutgången.

Jag vill bara vara Helena igen, hon som inte brydde sig så mycket om någonting egentligen, hon som aldrig ältade känslor eller allt annat skit som händer, hon som helt enkelt levde för stunden.
Men du har förändrat mig, jag kommer aldrig bli sån igen, det är försent nu.