COUNTERFEiT

Jag vet faktiskt inte hur jag ska uttrycka mig,
jag är tom på ord, men full av känslor.
och om jag inte får ur mig de snart,
så kommer det att svämma över,
precis som det har svämmat över förut.
Jag måste bita ihop,
möta världen med ett leende på läpparna.
Bara ingen ser mig här.
Ingen får se mig när jag försöker sova,
hur jag vrider mig sömnlös om nätterna
Ingen får se, det är det enda viktiga.

35% det är ganska mycket ändå,
det kan väl inte vara så konstigt om det är så vanligt.
Visserligen vet jag inte helt säkert än,
men på henne verkade det så.

Det är väl bra på ett sätt tror jag,
nu vet jag ju varför iallafall.
Det har ett namn,
och jag har fått en förklaring.

Jag får väl se det positiva i det hela
och helt enkelt tänka på att det kanske
kommer att försvinna om ett tag,
det kanske kommer att lösa sig.

Det är då fan att jag ska tro det värsta alltid.
Bli orolig och få ont i magen för någonting som inte ens är som jag tror.
Jag blir arg, arg, arg på mig själv.
Jag vet innerst inne att jag har fel,
men ändå går jag och tänker att; kanske har jag inte fel trots allt.
Slå mig och gör det hårt
så kanske jag vaknar upp.

Hej, jag heter Helena,
Jag är 16 år och jag är trött,
så jävla trött.
Jag orkar inte skolan,
jag orkar inte plugga,
jag orkar inte umgås.
Jag orkar nästan ingenting.
Det enda jag orkar är att skita i allt.
Jag vill lägga mig ner och tyna bort,
det känns lättast,
men det fungerar inte så.

Äntligen!
Det känns läskigt,
men ändå bra.
Nu kommer det kanske att bli bättre.
Nu kommer jag kanske att bli bättre.

Idag rasade det verkligen,
jag insåg saker jag inte ens tänkt på innan.
Att en situation kunde bli så annorlunda när man byter perspektiv.
Det har snart gått ett år och jag har inte haft en tanke på hur konstigt det faktiskt är.
Jag står här och skriker mig tom efter din kärlek och uppmärksamhet,
men du tittar knappt åt mitt håll.
Istället står du där och plåstrar om några ömtåliga & sönderfallna.
Och visst, det är jättefint gjort, verkligen.
Men ibland önskade jag att du hade tid med mig.

Jag kan sakna den tiden när det bara var du och jag, inte en massa andra.
Samtidigt så vet jag att du är en bättre människa nu.

Jag känner mig så egoistisk,
jag vet att de mår mycket sämre än vad jag gör,
men hela grejen gör så fruktansvärt ont i mig.
Det river, sliter och gräver djupa hål på insidan.
Jag hatar det.

Det finns så mycket sjukt som händer
och det händer helt utan vår vetskap.
Att en människa som ser ut att må så bra,
far så illa.
Hade jag inte fått veta vad som har hänt
så skulle jag aldrig kunnat ana.
Hon måste besitta en oerhörd styrka
som dag in och dag ut kan dölja
någonting så hemskt.
Vi lyckligt lottade människor,
vi kan inte ens ana hennes smärta.
Vi kan inte förstå hur mycket hon har stått ut med.
Vi kan bara finnas här och visa att vi bryr oss.

Nu har det skett en stor förändring.
Och jag hoppas, ända från hjärtat,
att det kommer leda till någonting bra.
Att världen är liten, det visste vi redan.
Men att den är så här liten anade jag inte.

Jag vet att du inte kommer att läsa det här, men;
ta hand om dig <3


Jag vet att det är oerhört många som är nyfikna,
som undrar vad som har hänt, och vad som händer.
Men jag tänker inte säga någonting.
Vill personen i fråga berätta, så kommer hon att göra det.

Idag fanns det hos mig igen.
Som något mörkt som håller fast i mig
och får mig misstänksam och rädd.
Jag känner mig så liten,
så ensam.
Jag orkar inte må såhär,
jag har inte tid.
Det tar så oerhört mycket energi
att kämpa upp en fasad,
en fasad som inte ens håller.

Hur kan människor stå ut med mig?
Jag skulle inte göra det.
Jag gör inte det.

Jag måste fokusera på mig,
sluta hjälpa alla andra,
måste hjälpa mig själv först.

Kan inte någon människa bara komma förbi,
knacka på min dörr,
kliva in i mitt rum
och berätta vad det är för fel på mig.
Berätta varför jag aldrig kan göra någonting rätt.

Pusspålivetsomförtillfälletdrivermigtillvansinne.