i ett annat land.
jag förstår inte varför jag är så känslig.
jag tar åt mig, tror att allt är mitt fel och att allt är lögn.
det är nog bara sån jag är.
hade det varit så om jag inte satt just här?
om jag bodde i ett annat land, och hade ett annat namn?
jag tror inte det. allt har så mycket med det som har hänt att göra.
för den här Helena, som sitter vid den här datorn och bor i landet Sverige,
hon har lärt sig att människor bara är ute efter en sak, att förstöra.
familjen ska svika, vännerna kommer att försvinna och killar är bara till för att jämna en med marken.
det är vad hon har lärt sig.
kanske hade det varit annorlunda någon annanstans, i ett annat land och med ett annat namn.
kanske
jag tar åt mig, tror att allt är mitt fel och att allt är lögn.
det är nog bara sån jag är.
hade det varit så om jag inte satt just här?
om jag bodde i ett annat land, och hade ett annat namn?
jag tror inte det. allt har så mycket med det som har hänt att göra.
för den här Helena, som sitter vid den här datorn och bor i landet Sverige,
hon har lärt sig att människor bara är ute efter en sak, att förstöra.
familjen ska svika, vännerna kommer att försvinna och killar är bara till för att jämna en med marken.
det är vad hon har lärt sig.
kanske hade det varit annorlunda någon annanstans, i ett annat land och med ett annat namn.
kanske
det var aldrig du
du väntar, men du vet att ingenting kommer att bli som det var.
ingenting kommer att bli så som det egentligen är menat att vara.
men du väntar, och du hoppas.
vill inte släppa taget, för kanske sker det en förändring
och allt blir som det var och allt blir så som det egentligen är menat att vara.
fast innerst inne vet du att det inte kommer att hända.
men du väntar och du hoppas och du gråter.
för du vill inget hellre än att det ska bli som det var och som det är menat att vara.
men kanske det bästa är att släppa nu,
att bara kapa allt och försöka inse att ingenting kommer att bli som det var,
inse att ingenting kommer att bli så som det egentligen är menat att vara.
och du hatarhatarhatar nog inte egentligen.
men du anklagar dig själv för att du har gjort det här
men det är inte du, du har aldrig gjort någonting
och du vet det, men vems fel skulle det annars vara?
det är du som råkar illa ut, det är du som är ledsen och det är du som förlorar på det.
du straffas.
och för att straffas måste man ha gjort något.
men det var aldrig du!
ingenting kommer att bli så som det egentligen är menat att vara.
men du väntar, och du hoppas.
vill inte släppa taget, för kanske sker det en förändring
och allt blir som det var och allt blir så som det egentligen är menat att vara.
fast innerst inne vet du att det inte kommer att hända.
men du väntar och du hoppas och du gråter.
för du vill inget hellre än att det ska bli som det var och som det är menat att vara.
men kanske det bästa är att släppa nu,
att bara kapa allt och försöka inse att ingenting kommer att bli som det var,
inse att ingenting kommer att bli så som det egentligen är menat att vara.
och du hatarhatarhatar nog inte egentligen.
men du anklagar dig själv för att du har gjort det här
men det är inte du, du har aldrig gjort någonting
och du vet det, men vems fel skulle det annars vara?
det är du som råkar illa ut, det är du som är ledsen och det är du som förlorar på det.
du straffas.
och för att straffas måste man ha gjort något.
men det var aldrig du!
så att det gör ont.
det gör ont ont ont. precis där det egentligen inte får göra ont.
och det är lättare att ha ont än att hata, iallfall för mig.
men det enda onda jag vill känna är det där onda då det värker i hela kroppen.
värker av lycka.
den lyckan som gör så ont att allt annat blir suddigt, man är så lycklig att man knappt vet vem man är och vart man är påväg. man vet bara att man är lycklig så att det gör ont. fast det är nog inte lyckan i sig som gör ont. för det är inte förrän man tänker tillbaka på lyckan som det gör ont. det är nog känslan av verkligheten som kommer efteråt som gör ont. det gör ont för att extasen har lagt sig och det gör ont för att man vet att man kanske inte kommer att känna känslan igen på bra länge.
Det är den lyckliga känslan vi borde leva på. vi lovade varandra att leva på den. men jag tror att jag har glömt den..
och det är lättare att ha ont än att hata, iallfall för mig.
men det enda onda jag vill känna är det där onda då det värker i hela kroppen.
värker av lycka.
den lyckan som gör så ont att allt annat blir suddigt, man är så lycklig att man knappt vet vem man är och vart man är påväg. man vet bara att man är lycklig så att det gör ont. fast det är nog inte lyckan i sig som gör ont. för det är inte förrän man tänker tillbaka på lyckan som det gör ont. det är nog känslan av verkligheten som kommer efteråt som gör ont. det gör ont för att extasen har lagt sig och det gör ont för att man vet att man kanske inte kommer att känna känslan igen på bra länge.
Det är den lyckliga känslan vi borde leva på. vi lovade varandra att leva på den. men jag tror att jag har glömt den..
