COUNTERFEiT

"Du vet att jag brukar säga att allt ska bli bra och jag hoppas att det blir så.."

03:48
borde sova, men vill inte. behöver inte.
kan vara vaken i timmar och bara titta.
för han är det finaste jag vet.
vänder mig om
han lägger armen om mig, drar mig nära.
så nära att jag känner hans värme mot min rygg.
hans andetag i nacken.
hans händer mot min hud och jag tänker.
jag tänker att det nu har gått 4 månader.
124 dagar.
2976 timmar.
178560 minuter.
på ett ungefär, men vem räknar precis?
124 dagar, fortfarande samma känslor
fast starkare, mer på riktigt.

05:23
vaken igen.
ingen värme mot min rygg.
ingen arm omkring mig.
inga andetag i nacken.
yrvaken, förvirrad.
fortfarande kvar bland drömmarna.
hinner tänka många tankar innan jag vänder mig om.
där är han.
sover lika lugnt som förut.
men det hugger till i hjärtat när jag tänker på hur fort man kan förlora någon.
honom vill jag aldrig förlora.
lägger armen om honom.
känner hans värme mot mig.
mina andetag i hans nacke.
mina händer mot hans hud och jag tänker.
tänker att jag hade kunnat ligga här för alltid.
han vänder sig.
lägger armen runt mig.
och där ligger vi.
håller hårt hud mot hud kropp mot kropp.

08:26
bara fem minuter till.
fem minuter.
jag vill ha en evighet.
men just nu är fem minuter allt jag har råd med.

Hur förklarar man för människor att ens värld hela tiden sakta men säkert faller isär?
Hur förklarar man det utan att ha något bevis, eller ens någon egentlig anledning?
Jag vet inte..
Jag förstår de som inte förstår, för jag har varit en av dem. Jag har sett en till synes lycklig människa gå under men inte haft en aning om varför. jag försökte förstå, med alla mina sinnen försökte jag förstå, men jag kunde inte.
Jag förstår också de som är mitt i det, för under en ganska lång tid har jag varit en av dem och jag vill så gärna förklara för alla de som inte förstår. men hur ska jag  kunna förklara någonting som jag inte ens själv riktigt vet vad det handlar om?
Det går inte.

Jag vet hur det känns att aldrig kunna lita på någon till 100%
Jag vet hur det känns när känslan av otillräcklighet omringar en.
Jag vet hur det känns att vara orolig utan att veta varför.
Jag vet hur det känns att bli lämnad och jag vet hur det känns när man alltid är rädd för att bli det.
Jag vet hur det känns när det till störst del är familjen som fått en att bli så oerhört rädd.
Och om man inte kan lita på sin familj, vem i helvete kan man lita på då?

Det är galet hur mycket man kan sakna en människa bara för att man vet att man inte kommer få träffa honom på en hel vecka.

Jag älskar dig.

jävla skit...

Jag hade tänkt att skriva ett brev, eller tänkt och tänkt, jag har redan börjat. Ett känslosamt brev och jag vet innerst inne att jag aldrig kommer att skicka det. Hur gärna jag än vill. Jag vill inte såra, för det vet jag att jag kommer att göra. För jag vet att det egentligen gör lika ont hos mottagaren som det gör hos mig. Men vi är lika dåliga på att göra någonting åt det. Lika dåliga på att säga vad vi tycker, tänker och känner. Hur mycket det än behövs och hur gärna vi båda vill så går det inte. Där är vi så lika, för lika. Det hade inte ens fungerat om en av oss var bra på att prata, för det hade varit som att prata med en vägg. Vi har försökt förr, och jag är säker på att vi skulle misslyckas lika grovt om vi försöker igen. Människan är förändrad på oerhört många sätt, men jag vet på den här punkten har förändringen inte satt några spår. Jag brukar bara vara arg för det här. Jättearg. För allt personen sagt, gjort och inte gjort. Men de senaste dagarna har det varit annorlunda för nu har jag varit ledsen. Mer ledsen för det här än vad jag har varit på väldigt länge. Döljer det utåt, men innifrån äter det upp mig. Har gjort så mycket jag kan för att inte tänka på det, jag har pratat för mycket, skrattat för mycket, sprungit runt för mycket. Allt för att inte stanna upp och därmed börja tänka och då inte kunna hålla tillbaka tårarna. Det gör så inihelvetes jävla ont. Jag vill verkligen inte att det ska vara såhär, jag vill att det ska vara normalt. Eller snarare som förr. För normalt är väl som det är just nu med tanke på att det är såhär det har varit så oerhört länge.






nu måste jag bara tillägga att jag sitter och kollar på skavlan och inser att Fredrik Reinfeldt ser precis ut som en ledsen hundvalp.

Jag borde vara van nu, men ändå gör det lika ont varenda gång..